......

Jag känner mig precis som blogg rubriken, helt tom.... eller egentligen så finns d en massa tankar som jag vill skrik ut men jag vågar inte för jag är rädd att jag inte kommer kunna sluta gråta.
Det har rört upp mycke tankar och känslor från saker som hänt under min uppväxt, och en orsak är väl at jag har börjat ta tag i nått som har varit min tillflykt i så många år, D har varit mitt sätt att inte försöka synas eller höras, d har varit mitt sätt att visa att jag inte mår bra... det har varit min trygghet, jag har trivts i mig själv ..... och när nå kommer och säger att d är fel, du är inte frisk, d har inte ettsunt tänkande, då blir d kaos i mitt hjärta......
För jag har iaf kommit så långt i mitt arbete med mig själv att jag vet att d är fel att svälta sig själv, d är inte normalt att väga mellan 25-30 kg, jag vet att med min längd så är d normalt att väga ca 50-55 kg......Detta är vad jag vet och d är även vad the unit har lärt mig....men hur ska jag kunna förändra mitt synsätt på mig själv.... där här det jobbiga kommer, d är en lån resa och som d är nu så har jag tagit en senväg åt helt fel håll! ..... Och bara för att jag själv har en sjuk syn på min egen kropp och utseende så betyder inte d att jag ser så på alla, jag tycker att dom människor som är vackrast är dom som trivs med sig själva, smal eller tjock kort eler lång , you name it! Det är vackra människor.....

Jag tror också att vissa saker som man är med om under sin uppväxt sätter större fotspår än man tror, så är det i mitt fall, jag har egentligen inte forrän nu börjat inse hur mobbad jag var då...dom mobbade mig för att jag var ful och smal, jag hade inga former, fula kläder ...d finns nog ingenända på just såna saker, och för att inte tala om öknamn.....
Allt sånt har jag försökt förtränga men nu har d fått mig att inse att d är kanske därför som jag reagerar som jag gör i vissa situationer, jag bli orolig, känslig, tror väldigt lätt att folk hatar mig osv....Jag har svårt att lita på killar och d har ju tyvärr medatt göra att jag har varit utsatt för ex antal otroheter.... Jag försöker så gott d går att lägga att sånt bakom mig, att blicka framåt men i vissa situationer så dyker allt upp som ett brev på posten.....och påminner mig om sånt jag vill glömma!!!

Nu känns d verkligen som att jag ha hängt ut mig i bloggen, men jag säger som Sara att jag skriver d ändå :P
Vill man läsa så får men man behöver inte helt enkelt....

godnatt